karinas blogg

Jag har alltid trott att jag var en stark person. Jag har varit med om jobbiga saker men har klarat mig bra ändå. Tills idag. Nu tog det stopp. När allt lugnar ner sig och jag börjar tycka att livet är ok. Då small det till. Ingen ork till något, ingen vilja att ens kliva upp ur sängen på morgonen. Inte ens barnen på jobbet kunde rädda mig den här gången. Fast diagnosen "utmattningsdepression" vet jag inte om jag håller med om. Utmattad - Ja, deprimerad?? njae det beror väl på hur man värderar ordet. Men helt bra i skallen är jag ju inte. Nu ska jag vara utmattad och deprimerad i 2 veckor så hoppas jag att jag är mig själv sen igen. Eller en mer välmående version av mig själv.

Jag vet att jag är liite tjatig om min sjukdom ibland. Men det känns som om folk börjar fatta vad det handlar om. Hittade en artikel på aftonbladet idag!! Det finns alltid de som har det värre.

Idag ligger jag nerbäddad i soffan med mensmonstret på besök. OCH jag har ingen värk den här gången heller!!! Hormonerna fungerar....och just nu känns det som att alla mellanblödningar å humörsvängningar är ett litet pris att betala.

Idag har jag varit hos läkaren å pratat piller. Hur ska jag göra? Vad är bäst för endometriosen, vad är bäst mot smärtan, hur mycket illamående klarar jag av? Många frågor....inte så många svar. Men jag vet vad jag ska göra nu, bara hålla tummarna att det går bra.

Pyjamasnisse, det är en av läkarna på KK i Eksjö. "Min" läkare, som är helt superbra, har semester så då fick jag denne herre i stället. Jag har träffat honom innan flera gånger och alltid har jag tyckt att han e lite skum. Han ser ut som.....ja tänk dig gubben i skrotnisse, som nyss stigit upp ur sängen. Lång å gänglig och håret på ända. Hjälper ju inte att han pratar väldigt tyst och är otroligt sävlig.
Idag var pyjamasnisse riktigt trevlig och t.o.m lite rolig. Vi gick igenom hela min journal...vilket va lite spännande....läkare berättar inte alltid allt de skriver....
Sedan gjordes en undersökning och cystan jag har hade inte vuxit!! Det är bra. Mindre bra var att han hittade ärrbildningar på lite olika ställen. Inget farligt och inget som jag märkt nåt av men det KAN betyda att endon blivit värre (typ spridit sig). Det kan också vara så att under tidigare undersökningar har man helt enkelt inte sett dem...




Jaja hur som helst så har jag inte haft så stora problem sista tiden. Förutom illåmåendet då......Men jag hoppas kroppen vant sig vid pillren nu och att det inte kommer vara så farligt. Måste bara lära mig att ta de satans tabletterna samma tid varje dag...vilket är lite klurigt. NÄR är bästa tiden. Inte på morgonen (sover ju läääänge på helgerna) Inte mitt på dagen (SÅ lätt att glömma). Jag får väl helt enkelt se till att skärpa mig. Ställa klockan eller nåt hihi.

Ja jag skulle ju hitta tillbaka till mig själv och min impulsiva sida. Det har väl gått lite för bra!! Samtidigt som jag funderar mer än nånsin. Hur går det ihop? Kaos i huvudet är det i alla fall. Vem är jag, vad gör jag, vad vill jag??? Det känns som att hur jag än gör så trampar jag folk på tårna. Det vill jag inte, samtidigt som jag måste tänka på mig själv i första hand. Särskillt nu när allt annat runtomkring mig är så luddigt. Mitt motto "Mitt liv är mitt liv och mår jag bra så är det rätt!!!" lät så bra i teorin, och det är så jag vill leva men det va inte så lätt visst. Eller ska jag bara strunta i alla andra ett tag??

Äsch man lever bara en gång vad jag vet, och man är väl dum om man inte gör det man vill!! Jag har inte varit medvetet elak mot någon och planerar inte att vara det heller.

Det finns en anledning till att jag funderar mer än vanligt....eller ja kanske fler, men det jag tänkte på är att det är "den" tiden i månaden. Jag är glad att jag inte ens tänkt på att åka till sjukhuset än!! Och hittils har jag klarat mig med de vanliga tabletterna. Fast jag vet ju att det kommer bli värre imorrn.....

Jag brukar gilla Malous program efter 10. Men idag är jag så less. När jag kanske äntligen insett att jag inte behöver skaffa barn för att bli en bättre människa.....då tjatar de om att det är "vad livet går ut på" och "det bästa som hänt" o.s.v. Jag brukar inte ta åt mig men jag blir irriterad. Alla KAN inte få barn!! Ska man bara lägga sig ner å dö då??

...eller jo det är jag. Jävla skitmage!! Jag var på väg till jobbet men kände att om jag går finns risken att jag svimmar, så ont hade jag. Men efter ett par timmar med piller, varm vetekudde och lite sömn kändes det bättre.

Är hemma och ligger i horisontalläge med vetekudde på magen (ja det är DEN tiden i månaden)! Råkade sätta på tv:n vid 10 och där va Malou och pratade om min sjukdom!!! Var ju bara tvungen att se programmet. Det började med intervju med några av mina favoriter Nordman. Superprogram helt enkelt. Ni som känner mig, se detta inlägg så kanske ni får en liten bild av vad det är jag går igenom varje månad.

Igår var jag på väg till jobbet. Men halvvägs insåg jag att jag var tvungen att vända om. Det som va jobbigast var faktiskt att ringa till jobbet. Det börjar bli pinsamt att inte klara av att gå dit. De måste ju undra vad jag är för en ynklig person.....själförtroendet är i botten just nu. Och jag som sa för ett par dagar sedan att i februari skulle jag få en hel lön....det var länge sedan.

Igår sov jag bort hela dagen, det är bättre än att ligga å ha ont. Idag mår jag oförskämt bra. Helt ok faktiskt. Och ett par sekunder fick jag dåligt samvete för att jag är hemma. Sen kom jag på varför jag mår ok. Jag ligger ner 90% av tiden, har vetekudden på magen hela tiden och så är jag fylld med piller. Jag kommer snart få "läderhud" på magen pga all värme hihi. Men det är det värt. Jag mår ju OK!!!

Just nu är mitt liv inte så roligt att leva. Jag är trött å less och på superdåligt humör, har ont i hela kroppen och tomtejävlarna har inte hoppat ner i sina lådor än..... Jag lovade mig själv att inte gnälla på bloggen, så det ska jag inte göra, ville bara tala om hur läget är ifall ni undrar varför jag inte bloggar så mycket för tillfället..... Har lite fina bilder i nya kameran som jag ska lägga upp här....en annan gång. Nu ska jag gå å dra nåt gammalt över mig.....go natt

Tack kära svåger och svägerska för julklappen. Det är "dags" igen och den hjälpte mig verkligen i morse. Känner inte mycket alls just nu, det har inte satt igång ordentligt än men jag känner på mig att denna gången slipper jag sjukan!!!!

Vissa läkare är bra på vissa saker, andra läkare är bra på andra saker. "Min" läkare är bra på det mesta. Tyvärr va han inte på sjukhuset denna gången. Denna gången fick jag "pyjamasnisse". ja han ser ut som om han nyss klivit upp ur sängen, spelar ingen roll vilken tid på dygnet man ser honom. Han var väldigt bra på att göra undersökning och förklara. Samtidigt som han är urusel på att inge hopp. Snarare tvärtom. På honom lät det som om allt redan var kört. Vi som inte ens har påbörjat någon form av behandling. Först blev jag jätteledsen och lyckades skrämma upp stackars maken. Nu har jag funderat och insett att det är inte alls kört....än. Får inte tappa hoppet, måste se saker positivt...... lätt att säga, svårare att göra. Hejja hejja oss!! Lite stöd och förståelse för deppigt humör och lite lust att göra saker skulle uppskattas från nära å kära (det är ni redan bra på! en liten varning bara).

Jaha. Nu va jag här igen. Efter ett par timmars ylande och jämrande åkte vi till eksjö. Å här blev jag kvar. Suck. När jag frågade om framtiden fick jag ett gammalt svar. Vi väntar. Det har jag blivit bra på. Vi väntar på provsvar 'långt ifrån ändå från stockholm' på läkaren. Hihi lite gulligt tycker jag med tanke på att allt är elektroniskt nu för tiden. Men jag fattar vad han menar. Det tar tid att få svar. Vi får se vad som händer sen. Nu ska jag ligga här tills smärtan är över för denna gång.

Jaha här ligger jag. Har lite lagom ont i magen. Tråkigt är det. Men det är bättre att ligga här å ha lite ont än att ligga hemma å ha väldigt ont. Och så slipper maken oroa sig å va hand om mig. Men som sagt.... Tråkigt är det. Tur att jag kommer hem imorrn. Ska ju på kalas!

Jag är lite gladare idag fast oxå lite argare. Varje månad hoppas jag och hoppas. Och så kommer de första huggen i magen och jag tänker jaha det blev inget den här gången heller, skit oxå. Ibland blir jag riktigt deppig. Denna gången bara likgiltig.

Just nu ligger jag i soffan, proppad med piller och känner mig ungefär som ett söndertuggat äppelskrutt.....

Att livet är orättvist på många sätt är jag medveten om. Läste nyss om en kvinna som fick sitt 19:e barn. NITTON hallå!! vissa kan inte ens få en liten bebis trots hårt kämpande!! :-(

Jag som trodde att den här gången gick det!! Icke sa nicke. Trots illamående, ömma bröst, ingen matlust, oerhörd trötthet.....så kom moster röd som ett brev på posten.
Hela helgen är förstörd. jag ligger som ett kolli i soffan och kan/vill/orkar inte ta mig för någonting. Stackars stackars maken. Vilken trist fru han har!! Inte ens mirakelpillren funkar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

SKIT OCKSÅ!!

Usch nu var det dags för en tripp till menshelvetet igen. Operationen gjorde visst ingen skillnad. Jag har lika ont som innan. Deppigt. Kan man vara arg på en sjukdom?

Man är väl inte bättre än man kan ändra sig! Jag är väldigt bestämd med vad jag tycker om saker och ting. Men vid två tillfällen har jag faktiskt ändrat mig.
Det ena handlar om det här med giftermål. Jag har alltid sagt att jag aldrig ska gifta mig. Det är så många som skiljer sig så det är bättre att leva som sambo...inte lika krångligt. Förra året gjorde jag en helomvändning. Vet inte varför det bara blev så. Jag är ganska impulsiv. Jag sa till mannen att om vi gör såhär och såhär så kan vi gifta oss. Jätteromantiskt eller hur! Ingen kyrka och inget hallabalo var mina krav. Ok sa han något förvånad. Han hade pratat om det många gånger och till slut insett att det inte var någon idé. Men men
Så den 18 augusti gifte vi oss. Alldeles själva i Göteborgs Rådhus (ja två vittnen, inga vi kände, och vigselförrättaren var ju med). Släkt och vänner visste inget men blev nog överraskade när det damp ner en inbjudan till fest i brevlådan. Vi hade ett avslappnat litet tårtkalas hemma i trädgården. Visst hade det varit häftigt med ett jättekalas men detta var mycket mer vi. Inte massa bestyr och nerver och ståhej. Skönt. Så nu är vi gifta och det är ingen större skillnad. Men det var en kul upplevelse.

Det andra handlar om det här med barn. jag har alltid sagt att jag INTE vill ha några barn. Eller rättare sagt jag ville inte föda några barn. Jag kunde gärna adoptera ett barn som inte hade någon annan. Det finns så många barn som skulle behöva någon.  Alla runtomkring tjatade och sa att det fanns ju hjälp att få. Då blev jag ännu mer anti och tyckte alla var skitjobbiga.  Men för några år sedan kände jag att det ändå skulle vara speciellt med ett eget barn. Och det finns ju kjejsarsnitt. Jag slutade med p-piller och tiden gick. Inget hände. Jag fick skitont imagen en dag och hamnade på sjukhus. Till slut, efter att ha uteslutit urinvägsinflamation och blindtarmen, gjordes ett titthål och de upptäckte att jag hade en cysta på äggstocken som spruckit. Det var det som gjorde så ont. Läkarna upptäckde då att jag hade endometrios. Jag hade ingen aning om vad det var och tänkte inte mer på det. Vi åkte hem och fortsatte försöka bli med barn. Inget hände. Sedan efter många månader blev jag gravid (på vår bröllopsdag tror jag). jag mådde pyton i 4 veckor och gick ner 10kg. var hos läkaren och gjorde ultraljud. Han såg då en cysta igen på äggstocken. han sa att graviditeten var bra för cystan. Ett par veckor senare var jag tillbaka på kontroll av cystan. På ultraljudet syntes då inget hjärtljud på fostret. Tillbaka en vecka senare för ett nytt ultraljud av en annan läkare. Det konstaterades att fostret inte levde. Två dagar senare lades jag in för ett MA. De stoppar in tabletter vid livmodern för att driva ut fostret. Det brukar ta ett par timar. jag var där hela natten. Till slut kom allt ut som det skulle och jag slapp skrapning phu.
Nu ett år senare skall jag in på måndag och opereras. Jag har nu två cystor, en på varje äggstock. Dessa ska tas bort och läkaren ska titta på livmoder, äggledare och äggstockar så att allt ser ok ut. Jag har ju inte blivit gravid på det här året och de ska kolla upp om det är något knas. De ska även kolla upp hur utbredd endometriosen är. Jag har läst på lite om sjukdomen och känner igen mig en hel del. Jag förstår bättre nu varför jag mår som jag mår ibland.
Så nu vill jag alltså ha barn. Jag vill fortfarande inte föda. Men i kampen för att bli gravid har jag glömt bort det. Det får jag ta itu med när det händer.