500!!
Japp detta blir mitt 500:e inlägg på den här bloggen. Hurra hurra hurra hurra...eller nåt.
Jag läste nyss det allra första inlägget och lite kul va det....det är skrivet den 7 nov 2008. Exakt 2 år sedan. 500 inlägg på 2 år kanske inte låter som så mycket.... Men oj vad det har hänt saker i mitt liv under dessa 2 år. Då hade jag inte en tanke på att jag skulle vara där jag är idag. Livet är bra lustigt. Det GÅR ju inte att planera....och det kanske är bra på nåt vis. Jag har ju i alla fall lärt mig att försöka leva här och nu för precis VAD som helst kan hända NÄR som helst. DET har jag fått lära mig den hårda vägen.
När jag tänker efter så tycker jag nog att jag kan vara ganska nöjd med mitt liv som det ser ut just nu. Visst att gå igenom en skilsmässa är alltid ett misslyckande tycker jag. Men nu, ganska många månader senare kan jag ändå tycka att det var rätt beslut. Istället för 2 olyckliga människor som kämpade för något som vi inte kunde påverka, är vi nu 2 ganska glada personer som ser framåt i livet. Jag mår bra nu! Och jag tror att Make X gör så med. Många tycker att folk skiljer sig för lätt och jag kan också tycka att man ska kämpa. Men det känns som att vi inte gjort annat de tre senaste åren. Jag tror faktiskt det är bättre att bryta upp från något som båda mår dåligt av...än att fortsätta i samma gamla hjulspår.
10 år tillsammans är lång tid. Och jag är glad att vi fortfarande är vänner.....nåja överens om allt är vi inte, då skulle vi nog inte vara där vi är idag, men vi känner varandra så bra och vi har varit med om väldigt mycket tillsammans, jobbiga saker, och väldigt bra saker. Och vi har ingen anledning att bråka...egentligen. När allt är klart med husförsäljningen och uppdelning av bilen så behöver vi inte vara osams alls.
När man ser tillbaka på det här året kan jag känna att det kanske va rätt beslut i alla fall. Att vi gjorde något innan vi båda gick under. Med facit i hand känns det som vi båda mår bättre nu än för ett år sedan. Det jobbigaste av allt i den här soppan är som sagt att en skilsmässa ÄR ett misslyckande på något sätt även om vi mår bra NU. Och EMIL......min älskade Emil. Att lämna bort honom är det jobbigaste jag tvingats göra i hela mitt liv. Jag saknar det lilla odågan så det gör ont. Jag kan bara hoppas på att han har det bra där han är.
Innan jag deppar ihop helt nu måste jag skriva ner lite av allt det som är positivt med:
* Jag har flyttat hemifrån (kan va på tiden, jag har ju faktiskt fyllt 30) till en lägenhet som kommer bli supermysig när jag kommit i ordning.
* Jag har ett jobb som jag stormtrivs med. Underbara barn och bra kollegor. Jag lär mig massor varje dag, och trots att det är tufft så VILL jag gå till jobbet varje dag (det har inte alltid varit så)!!!
* Jag har fantastiska vänner, både här och "hemma" i storstan (eller nja runtomkring storstan då!!). Ni vet inte hur mycket ni har hjälpt mig under det här året. Jag vet att jag har varit fullt upptagen med mig själv och att ni ändå finns där för mig är både oförståeligt och underbart. Ni ger mig en trygghet som är mycket värd!!! fru K, Politikern, lilla kycklingen mfl mfl TACK!! är allt jag kan säga.
haha det här blev nog det längsta inlägget......lugn ska inte fortsätta på den vägen. Men nu har jag fått ur mig lite tankar så kanske det finns plats för nya, som jag sagt innan är det fullbelastat i huvudknoppen!!
Jag läste nyss det allra första inlägget och lite kul va det....det är skrivet den 7 nov 2008. Exakt 2 år sedan. 500 inlägg på 2 år kanske inte låter som så mycket.... Men oj vad det har hänt saker i mitt liv under dessa 2 år. Då hade jag inte en tanke på att jag skulle vara där jag är idag. Livet är bra lustigt. Det GÅR ju inte att planera....och det kanske är bra på nåt vis. Jag har ju i alla fall lärt mig att försöka leva här och nu för precis VAD som helst kan hända NÄR som helst. DET har jag fått lära mig den hårda vägen.
När jag tänker efter så tycker jag nog att jag kan vara ganska nöjd med mitt liv som det ser ut just nu. Visst att gå igenom en skilsmässa är alltid ett misslyckande tycker jag. Men nu, ganska många månader senare kan jag ändå tycka att det var rätt beslut. Istället för 2 olyckliga människor som kämpade för något som vi inte kunde påverka, är vi nu 2 ganska glada personer som ser framåt i livet. Jag mår bra nu! Och jag tror att Make X gör så med. Många tycker att folk skiljer sig för lätt och jag kan också tycka att man ska kämpa. Men det känns som att vi inte gjort annat de tre senaste åren. Jag tror faktiskt det är bättre att bryta upp från något som båda mår dåligt av...än att fortsätta i samma gamla hjulspår.
10 år tillsammans är lång tid. Och jag är glad att vi fortfarande är vänner.....nåja överens om allt är vi inte, då skulle vi nog inte vara där vi är idag, men vi känner varandra så bra och vi har varit med om väldigt mycket tillsammans, jobbiga saker, och väldigt bra saker. Och vi har ingen anledning att bråka...egentligen. När allt är klart med husförsäljningen och uppdelning av bilen så behöver vi inte vara osams alls.
När man ser tillbaka på det här året kan jag känna att det kanske va rätt beslut i alla fall. Att vi gjorde något innan vi båda gick under. Med facit i hand känns det som vi båda mår bättre nu än för ett år sedan. Det jobbigaste av allt i den här soppan är som sagt att en skilsmässa ÄR ett misslyckande på något sätt även om vi mår bra NU. Och EMIL......min älskade Emil. Att lämna bort honom är det jobbigaste jag tvingats göra i hela mitt liv. Jag saknar det lilla odågan så det gör ont. Jag kan bara hoppas på att han har det bra där han är.
Innan jag deppar ihop helt nu måste jag skriva ner lite av allt det som är positivt med:
* Jag har flyttat hemifrån (kan va på tiden, jag har ju faktiskt fyllt 30) till en lägenhet som kommer bli supermysig när jag kommit i ordning.
* Jag har ett jobb som jag stormtrivs med. Underbara barn och bra kollegor. Jag lär mig massor varje dag, och trots att det är tufft så VILL jag gå till jobbet varje dag (det har inte alltid varit så)!!!
* Jag har fantastiska vänner, både här och "hemma" i storstan (eller nja runtomkring storstan då!!). Ni vet inte hur mycket ni har hjälpt mig under det här året. Jag vet att jag har varit fullt upptagen med mig själv och att ni ändå finns där för mig är både oförståeligt och underbart. Ni ger mig en trygghet som är mycket värd!!! fru K, Politikern, lilla kycklingen mfl mfl TACK!! är allt jag kan säga.
haha det här blev nog det längsta inlägget......lugn ska inte fortsätta på den vägen. Men nu har jag fått ur mig lite tankar så kanske det finns plats för nya, som jag sagt innan är det fullbelastat i huvudknoppen!!
Kommentarer
Trackback
